Åldersnojja

Jag har alltid trott att min egen åldernojja skulle vara av det värsta slaget. Jag skäms nästan över att säga att jag fasas inför mina egna jubileumsdagar. Jag hoppas verkligen att jag ska komma över detta och inse att livet blir "bara bättre och bättre" som de visa (äldre) brukar stoltsera med. Nuförtiden har jag dock fått en ny åldersnojja att tampas med och det är min underbara sockersmulas 1-års dag. Imorgon är den stora dagen och det knyter sig i magen varje gång jag påminner mig själv om det stora. Hur kan det vara möjligt att min lilla bebis redan är ett b-a-r-n?! Missförstå mig inte! Jag är så otroligt stolt över alla hennes framsteg och längtar och väntar på varje ny händelse men jag skulle vilja stanna tiden och bara suga åt mig bebis, bebis, bebis. Jag är så rädd att jag ska glömma hennes lukt, hennes skratt, hennes mys som det är just nu. Och som det var förr-förra månaden (vilket jag till min stora sorg nog redan har glömt). Tiden går verkligen alldeles för fort. Känns som att det var igår hon låg i sin balja på bb med den ljusgröna lammpyjamasen men samtidigt, på något knepigt sätt, känns det ännu mer som att hon har funnits hela livet. Jag glädjs verkligen åt alla de minuter som vi hittills har haft tillsammans och jag ser så fram emot varje minut jag får spendera med min ny-gamla 1-åring!

För den som undrar bakas och planeras det för fullt just nu inför barnkalas på lördag! Om inte min stora tjej är ute på stan med sina kompisar istället för hemma med mamma och pappa förståss... ;-) ...Och visst inte slutar de någonsin att kramas och pussas med sin mamma...ens när de är 17...???...

Frågan är bara hur den perfekta tårtan kan se ut?

(bilder från cakecentral.com)